ärelystnad ingifvit honom, men han litade tvifvelsutan på att England skulle intressera sig för att Norge finge behålla sitt oberoende, emedan engelsmännen från detta land erhålla ej blott hvad de behöfva för byggandet af sina fartyg utan äfven matroser, som äro bättre än deras egna. — — England hade nog icke heller så villigt gått in på att Norge öfverlämnades åt Sverige, om det icke på kontinenten varit i behof af Sveriges hjälp, men nödvändigheten var nu för engelsmännen lag, och de måste hålla de löften, som traktaten beseglat. — — — — — — — — — — —
På herr Tawasts begäran, att hofvet i Danmark skulle förklara prins Kristian för rebell och förlustig arfsrätten till kronan efter konungens död, svarade herr Rosencrantz, att, äfven om det fosterland, som han älskade högre än någon annan, därigenom kunde blifva utsatt för de största olyckor, kunde han ingalunda tillråda konungen detta, som stred emot landets lagar, ty, ehuru han uti förvaltningen af riket vore fullkomligt enväldig, kunde konungen icke handla emot den grundlag, som bestämde dynastiens okränkbarhet.
Under tiden erhöll grefve Essen genom de spioner, som vår minister hade i Köpenhamn, kännedom om att det i Danmark var fråga om en sammansvärjning för att afsätta konungen och förklara prins Kristian för konung af Danmark och Norge samt att en af prins Kristians agenter, vid namn Gyllenpalm, som förut varit sekreterare vid danska legationen i Stockholm, skulle under förevändning att där hälsa på sina föräldrar resa till Norge med en mängd bref och papper. Denne kom äfven till grefve Essens högkvarter, där han ej blott blef förhörd utan äfven visiterad, hvarvid man hos honom fann mycket misstänkta
