bref, uti hvilka det till och med omförmäldes, att en revolution skulle inom fjorton dagars tid äga rum i Köpenhamn för att afsätta konungen och på ett eller annat sätt göra sig utaf med honom; efter att mycket strängt hafva förhört honom lät grefve Essen, efter att hafva inberättat saken för konungen, under säker bevakning afsända honom såsom fånge till Stockholm, där han sattes på högvakten. Vare sig det var utaf fruktan att förlora lifvet eller därför att han var en pratmakare och lögnare (hvilket man redan märkt under hans förra vistelse i Sverige), så berättade han, då han förhördes, både hvad han visste och hvad han icke visste; det framgick dock af allt, att han var prins Kristian mycket tillgifven. Flera personer både i Norge och Danmark blefvo komprometterade genom hans arrestering, och många danska tjänstemän blefvo misstänkta; det var i synnerhet en norrman vid namn Tygeson, som blef det i särdeles hög grad. Vid detta tillfälle handlade konungen mycket ädelmodigt, och jag måste göra grefve Engeström den rättvisan, att det var han, som rådde honom härtill; det beslöts nämligen, att konungen skulle skrifva ett egenhändigt bref till konungen af Danmark och meddela honom, att det konspirerades emot honom och kanske till och med traktades efter hans lif. Sedan konungen af Danmark härom fått kunskap, blef herr Tygeson förvisad till sina egendomar på Jylland, och de öfriga misstänkta personerna afsattes från sina ämbeten.
Emellertid samlades den af prins Kristian sammankallade riksdagen på Eidsvold, en egendom tillhörig prinsens trogne anhängare herr Anker, och man väntade sig, att prinsen skulle blifva utropad till konung. Ehuru danske konungens minister, herr Rosencrantz, icke just
