Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

var känd för att vilja understödja prinsen, visste man dock, att han icke ogärna såg, att svårigheter gjordes för att draga ut på tiden med föreningen med Sverige. Hans i Norge bosatte broder var däremot en ifrig anhängare af landets oberoende och önskade nog att genom att behålla den danska dynastien kunna bevara riket åt Danmark. De båda bröderna kommo antagligen väl öfverens härutinnan, och ägaren till Eidsvold, herr Anker, delade troligen deras åsikt. Den 10 i denna månad församlades riksdagen, som norrmännen benämna »Storting»; sedan urminnes tid visste norrmännen ej hvad det ville säga att vara fria, ty deras konungar hade alltsedan drottning Margaretas tid varit despoter. De enda lagar de hade angingo rättskipningen, och deras regeringsform bestod uteslutande uti konungens vilja, som var deras lag. — — Då nu landet ännu aldrig haft en riksförsamling, mötte det svårigheter att bestämma, huru den skulle organiseras, man arbetade på att åstadkomma en blandning af den svenska, den engelska och den franska författningen på grundvalen i Norges egen gamla lag. Där fanns ingen adel, som genom bördsrätt hade rätt till säte uti deras församling, utan man bildade två kamrar, till hvilka man lät välja ombud distriktvis och alltefter storleken hade distrikten två eller tre ombud vid stortinget. Prins Kristian lät, för att vara säker om öfvervikt, välja alla arméens officerare och till och med många soldater. Man visste, att han redan förut ämnat låta förklara sig såsom konung men att hans omgifning tillrådt honom att hellre låta välja sig af stortinget, hvarför man nu väntade hans val.

Prins Kristian öppnade stortinget med ett tal, hvaruti han ordade om frihet, oberoende och fosterlandets försvar