Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/52

50

äfven kännedom om de arresteringar och de bestraffningar, som ägt rum, och när han fick veta, att statsrådet Moltke blifvit afsatt, föranleddes han af sin stora meddelsamhet att försäkra, att revolutionen därigenom blifvit så mycket säkrare i Danmark, emedan denne var hämndlysten och för visso skulle vilja hämnas. Fältmarskalken Toll hade samtidigt uppsnappat ett fartyg vid skånska kusten, på hvilket man fann blecklådor med bref, uti hvilka författarne uttryckte sitt missnöje med den danske konungen och Norges afträdande till Sverige; brefven innehöllo dessutom loftal öfver prins Kristians försök att bevara detta rike åt Danmark. Herr Toll, som alltid varit afvogt sinnad emot Danmark och ej kunde tåla danskarne, hade alltid haft lejda spioner uti Köpenhamn och var därför nu mycket belåten att kunna göra dem skada, hvilket han också försökte på alla sätt. Han skickade brefven till grefve Engeström, men denne dröjde genom en oförlåtlig försummelse att visa dem för kungen, hvilket var lika besynnerligt som oförklarligt. Kungen blef visserligen vredgad men var för god att göra honom de förebråelser han förtjänat. — — — — — — — — — — — — — Så snart konungen af Danmark hade fått kännedom om Sveriges bestämda fordran, att prins Kristian skulle uppfylla Kiel-traktaten, skickade han ett sändebud till Paris för att därstädes underhandla med kejsaren af Ryssland och försöka erhålla fred, men grefve Moltke, som förut varit använd i Sverige och som nu var sänd i detta uppdrag, fick ingalunda något gynnsamt svar; kejsaren vägrade honom audiens och lät säga honom, att, så länge icke Kiel-traktaten vore uppfylld, skulle han ej ratificera någon fred med Danmark, men lofvade att göra detta, så snart