Kronprinsen själf följde med den afdelning af arméen, som befann sig vid högkvarteret, och lämnade densamma i Lybeck för att ensam med sin svit fara öfver till Sverige, alldenstund kungen längtade att råka honom efter att uti fjorton månader ha varit skild från honom. Då kronprinsen gick om bord, utfärdade han en proklamation till soldaterna för att tacka dem för deras tapperhet och oförtrutenhet under fälttåget samt uppmana dem till mod och ståndaktighet för att få traktaten respekterad och Norges eröfring genomdrifven. Han uppmanade dem att, för den händelse ej de fredliga underhandlingarna lyckades och kriget å nyo skulle utbryta, erinra sig, att det var egna bröder och landsmän, som de skulle bekämpa och därför måste behandla med den största humanitet. Den svenska arméen, som blott delvis fått vara med uti striden, var synnerligen missnöjd att nu få återvända hem utan att något tillfälle gifvits densamma att visa Europa prof på sin tapperhet. Det var i synnerhet de unga, som knotade öfver att de aldrig fått täfla med de öfriga allierade trupperna, hvilket sårade deras egenkärlek, ty den svenska naturen är krigisk, och de hade blifvit upplifvade af de exempel, som de fått skåda, de beklagade sig öfver att kronprinsen i trots af sitt löfte att kämpa i spetsen för dem, uteslutande fört de ryska och preussiska trupperna i striden och i alla fältslag endast användt svenskarne uti reserven, hvilket hade förödmjukat dem. Proklamationen inverkade likväl uppmuntrande, hvarför de med glädje gingo ombord under förhoppning att nu åtminstone få tillfälle att få förvärfva den krigsära, som hittills endast kommit de andra nationer till del, tillsammans med hvilka de gjort fälttåget i Tyskland;
Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/56
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54