för det andra ansåg han, att ett förlängdt krigstillstånd skulle befordra hatet mellan de båda nationerna, som voro ämnade att blifva förenade, då han i stället ville göra allt för att om möjligt utplåna detta nationalhat.
Kronprinsen hoppades likväl, att prins Kristian icke skulle kunna stå emot så särdeles länge, emedan Norge saknade alla möjligheter att kunna förskaffa de behöfliga penningarna och ej heller hade några andra allierade, som kunde lämna subsidier eller trupper, förutom möjligen Danmark, men denna makt betydde icke härvid särdeles mycket i anseende till dess egna dåliga finanser. Man märkte verkligen tydligt, att de norska angelägenheterna oroade kronprinsen, hvilken efter sin återkomst var tankfull och dyster, då han märkte, att penningarna började tryta; regementena, som voro på väg hem, beklagade sig öfver att de, då de kommo fram till Östersjöns kuster, icke fått ut sin sold under tre månaders tid, ovisst är dock huruvida detta berodde på någon försummelse eller på bristande tillgångar. Prinsen beräknade äfven, att han icke skulle kunna få under vapen mera än 35 eller högst 45 tusen man, hvilket delvis föranleddes af de förluster, som den från Tyskland återvändande arméen lidit genom döda, sårade och sjuka, hvarigenom den från 30 tusen, som aftågat härifrån, blifvit nedbringad till 22 eller 24 tusen; grefve Essens armé bestod af högst 15 tusen man, hvilket således tillsammans utgjorde omkring 40 tusen, och om därtill lades den oöfvade reserven, som kunde beräknas till 5 eller 6 tusen, så fick man ihop 45 tusen man. Äfven om man skulle antaga, att arméen skulle kunna gå upp till 50 tusen man eller något mera, kunde förmodligen norrmännen få
