fara till Uddevalla. Han har till och med uttalat sin önskan att få stiga till häst och göra fälttåget; för närvarande är det hans afsikt att gå ombord på flottan, ifall denna, hvilket också tyckes blifva händelsen, skulle komma att angripa den norska för att bränna den. Jag vet nu icke, om allt detta kommer att ske, men i alla fall kommer jag nog att på så nära håll som möjligt få följa händelsernas gång. — — — — — — — — — — — —
bestämd, att ingenting kunde afhålla honom därifrån, och han ville icke heller gifva sig själf dementi, då han så säkert förklarat, att han ämnade resa. Det anmärktes utaf flera, att konungen icke hade råd att företaga en sådan resa och att det äfven under en tid, då man på alla håll hade så stora utgifter för kriget, icke vore riktigt att betunga landet med en så stor börda, ty det är verkligen ganska betungande i anseende till de många skjutshästar, som bönderna skola lämna för att föra konungen från en gästgifvaregård till en annan. Då emellertid konungen alltsedan sin tronbestigning icke företagit någon längre resa, tycktes det verkligen vara en allmän önskan uti landet att få se honom, så att detta skäl ej får tillmätas så stor betydelse. Däremot är det förstnämnda skälet eller bristen på medel ganska talande, ty de medel, som konungen har för sitt hof, äro i sanning mycket otillräckliga. Det är endast 270,000 riksdaler banko, som ständerna lämna honom för hans och drottningens underhåll. Han skall därmed bekosta sitt hof, sitt bord, sina resor, sitt stall, sin teater och sitt kapell samt äfven underhålla inredningen på slottet och lustslotten, hvilka senare äro uti mycket dåligt skick, utom Rosersberg, som är nyuppsatt och af konungen så småningom möbleradt under de sista tjugu åren eller alltsedan han lämnade förmynderskapet öfver Gustaf Adolf.
Allt detta bråk slutade emellertid i början af juli månad, då kronprinsen, som såg, att konungen hade så stor lust att resa, och troligen äfven insåg, att konungens närvaro vid arméen kunde vara af stor nytta för att uppmuntra denna till striden, bestämde, att resan skulle äga rum och att, om konungens inkomster icke räckte till, han skulle söka att fylla i med de medel, som finnas kvar af de subsidier, som England hittills lämnat för krigsomkostnadernas bestridande. Konungen, som varit tankfull, sjuk och vid dåligt lynne, blef genast åter nöjd, så snart kronprinsen talade härom med honom. Resan blef därför också bestämd till ungefär midten af juli månad.
