länder för att omtala, att kungen hade en sådan afsikt. Jag kan ej annat än godkänna denna tanke, som i sanning är värdig hans ädla själ, men med kungens klena hälsa. vete Gud, huru det kan gå; jag tryggar mig likväl till försynen. Ett gammalt svenskt ordspråk säger: »Vår Herre är de dårars förmyndare.» Jag hoppas, att det ej skall komma att ske någon olycka, och då man ej kan förhindra det, får man väl finna sig däri. Så är förhållandet med mig.
Jag hoppas af allt mitt hjärta, att hvad ni meddelat mig måtte besannas och att prins Kristian kommer att kapitulera, men jag får bekänna, att jag därvidlag är mycket misstrogen och gärna vill se det först, innan jag tror det. Jag skulle blifva hjärtligt glad, om allt det här kunde snart blifva slut, hvilket jag dock betviflar; det är väl i alla fall möjligt, och vi få väl se, huru det går. Gud låte det ske!
Prinsen själf tycktes dock icke tro det, när han reste i tisdags den 12 dennes. Man har berättat här, att en liten farkost blifvit tagen af flottan, som blockerar de norska hamnarna och att man ombord på denna funnit en person, som föreföll mycket brydd och hvilken man trodde vara en herr Anker; detta har likväl icke blifvit vidare bekräftadt. Likaså omtalas, att ett norskt regemente skulle hafva velat gå öfver på svenska sidan för att få någonting att äta; det kan ju vara möjligt, men jag tror det inte, förrän jag fått se det. Prinsen var dyster vid sin afresa och sade till flera personer, att han för visso icke skulle inlåta sig på detta krig, om han ej ansåg det vara alldeles nödvändigt för att konsolidera Sveriges makt, som aldrig skulle få någon säkerhet eller något lugn utan detta. Gud bevare och beskydde honom! Prins Oskar äfvenledes! Han
