syntes vara förtjust öfver att göra sin första vapenbragd. De afreste båda i tisdags, och afskedet skedde så godt som offentligt, ehuru vi voro ensamma, kungen, jag och de båda prinsarne, men saken är den, att kungen hade satt sig uti en länstol på en upphöjning i ett fönster uti min sängkammare för att därifrån kunna åse prinsarnes afresa; mycket folk hade samlat sig utanför, och då de sågo kungen och mig uti fönstret, närmade de sig för att titta på oss. Under tiden kommo prinsarne för att taga afsked, men då kungen inte kunde komma ner från sin upphöjda plats tillräckligt hastigt för att hälsa på kronprinsen, som närmade sig honom med sin vanliga skyndsamhet, blef han kvar uppe uti fönstret, där afskedet ägde rum, hvilket var mycket rörande. Prinsen var mycket upprörd, kungen likaså, och jag måste erkänna, att äfven mitt hjärta rördes. Gud beskydde dem båda! Detta är min hjärtligaste och innerligaste önskan, och måtte Han snart föra dem tillbaka till oss. Kronprinsen är mycket älskad af svenska folket, och det förtjänar han också mycket väl. Mina tankar sysselsätta sig blott med honom; jag måste ju också vara honom af allt mitt hjärta hängifven, ty han har verkligen vid alla tillfällen visat sig vara min verklige vän. —
