hvarefter jag kommer att slå mig ner på ett landtställe häremellan och Strömstad för att vara i närheten. Just då kungen höll på att kläda sig i går morse, kom den unge Adlercreutz såsom kurir från kronprinsen för att omtala, att amiral Puke hade inrapporterat, att allt den 26 på aftonen varit i ordning till angrepp men att motvind och ström hade hindrat honom att gå framåt; han hade befunnit sig i närheten af den fientliga flottan, som tycktes vara redo till strid, men denna hade likväl, då den funnit oss vara öfverlägsna, dragit sig tillbaka och hade kastat batterierna på Hvalöarna i sjön samt därifrån fört med sig alla män, endast lämnande kvinnorna kvar, och sökt sin tillflykt till Fredriksstad. Den svenska flaggan hade därefter blifvit planterad på öarna. Sedermera hade man avancerat emot Kristianiaöarna och ämnade angripa på flera håll, hvilket troligen kommer att äga rum redan i kväll eller i morgon.[1] Våra trupper komma alla att vara vid gränsen den 1 eller senast den 2 för att därefter inmarschera. Man påstår, att hela landet ända till Glommen utrymmes men att hela befolkningen beväpnat sig med allt hvad den kan öfverkomma och ödelägger allt.
Jag följde kungen ett stycke på väg till det ställe, där jag ämnar bo efter baden, som heter Saltkällan och
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Strax före konungens afresa (från Uddevalla) ankom en af kronprinsens adjutanter såsom kurir för att underrätta konungen, att fientligheten börjat på sjösidan. De svenska och norska flottorna befunno sig emot hvarandra i närheten af Hvalöarna. Kronprinsen hade gifvit amiral Cederström befallning att angripa för att försöka komma uti strid med den norska flottan, men denna undvek striden och drog sig tillbaka uti sundet mellan öarna, hvarefter följaktligen amiral Cederström genast bemäktigade sig Hvalöarna för att sedermera kunna göra ett angrepp på Kragerön.
