vid kungen och kronprinsen.[1] Då vägen var mycket dålig, följde mig den hygglige karlen ett godt stycke för att hålla upp min vagn, och i trots af mina böner var det omöjligt att få honom att låta bli att följa mig. Han var mycket orolig öfver att han hade hört, att man i Norge ville åt vår skyddsengel (»Ange tutulaire») och att man där ej skulle vara så noga på medlen. Från många håll komma sådana rykten. Vi hafva alla bedt vår gode prins taga sig till vara; han har lofvat oss det, och jag litar helt och hållet på försynen, att den ej skall kunna vara så orättvis emot oss att nu beröfva oss honom efter att på ett nästan underbart sätt hafva låtit oss få honom. Gud skydde honom och hans son, edra älsklingar (»vos amours»), min bäste grefve. — — — — — — — — — — — —
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: Bondeståndets talman, Lars Olsson, hvilken i synnerhet mycket bidragit till kronprinsens val såsom tronföljare i Sverige, har flera gånger blifvit af kronprinsen använd till beskickningar i Norge för att i grund lära känna nationens tänkesätt. Denne bonde är mycket mera bildad, än vanligen folk utaf hans klass brukar vara. — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
till deras hjälp. Jag är åskådare till allt detta, och det är ett vackert skådespel. — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Konungen skrifver ytterligare i ett annat bref till drottningen af samma dag: — — — Efter att hafva skjutit en hel dag på staden Fredrikshamn (Fredriksstad?) hafva vi klockan elfva förmiddagen haft glädjen se fästningen hissa den hvita flaggan; den har gifvit sig, och vi hafva satt oss i besittning däraf; det är endast en man dödad och några obetydligt sårade. Till en början synes det gå bra, och jag hoppas, att om det fortsätter, vår affär snart blifver slut; jag har ej velat försumma att gifva eder dessa goda underrättelser. Jag stannar ännu ombord på mitt fartyg och — — — mår ganska bra, oaktadt jag har svårt att gå — — — — — — — — — Carl.
