nu svurit konungen trohetsed, men fästningen håller i sig ännu. Jag hänvisar eder till den bulletin, som man trycker i Göteborg, emedan det icke finnes något tryckeri härstädes.
I morse kom Hogenhausen från högkvarteret; han hade order att begifva sig till Göteborg för att påskynda de trupper, som skulle komma. Han hade bref från prinsen till mig.[1] General Vegesack har haft en lysande affär
- ↑ Detta kronprinsens bref till drottningen är af den 7 augusti, så lydande: Jag begaf mig i går till Fredriksstad i afsikt att gå
Norges förening med Sverige. För att nu vara säker på att ej gå miste om en sidan eröfring använde kronprinsen guldets lockmedel för att få fästningen att gifva sig. General Ohme, som där var kommendant, gjorde sin skyldighet med heder och trohet; han hade, då han var öfverste, blifvit af den danske konungen utnämnd till kommendant på fästningen och ansåg sin förnämsta plikt vara att lyda, hvarför han vägrade att öfverlämna platsen, förrän han därom från sin suverän erhållit befallning. När prins Kristian antog konungatitel, hade han utnämnt honom till general, hvilket han betraktade såsom en belöning för sin tillgifvenhet emot konungen af Danmark, hvarför hans vaksamhet fördubblades, ehuru han verkligen icke hade särdeles stora resurser till sitt förfogande för att kunna försvara platsen. Man försökte nu att muta garnisonen, men då kommendanten märkte, att han icke kunde lita på denna, stängde han in den uti fästningens kassematter och släppte endast ut så många, som behöfdes till poster. Under det att dessa befunno sig vid bröstvärnen för att hindra svenskarne att närma sig, smögo sig personer under de mörka höstnätterna utmed murarna för att med fagra löften söka förmå soldaterna att uppgifva fästningen; om dagarna begagnade man sig utaf bondkvinnor, som släpptes in uti fästningen för att förse den med lifsmedel och som voro i godt förstånd med de belägrande. I trots af allt detta hade man dock ej kunnat lyckas. Det var i alla fall mycket onödigt att på detta sätt söka muta de belägrade, emedan de voro så illa försedda med lifsmedel och ammunition, att det skulle hafva varit omöjligt för fästningen att, oaktadt den allra bästa vilja hos kommendanten, kunna hålla ut någon längre tid. Kommendanten fick i alla fall den lysande äran att icke behöfva gifva sig, förrän han därom fick befallning från prins Kristian, sedan konventionen blifvit ingången med denne.
