kunde hafva blifvit uträttadt för studerandet af denna lag, utan icke allenast godtroget upprepar äldre förf:s af mig vederlagda mistydningar, utan ock framkommer med nya, alldeles otroliga misförstånd. Så kan han tro att annöþogher är ett subst. och betyder träldom; så tror han att det är ett slags arfsrätt som kallas barnmynd; hvad birk, biærk, biærkö, biærköa rætter egentligen betyder, därom känner han inte annat än de gamla längesedan vederlagda gissningarne; bransten skall ännu betyda "dörtærskelen"; egentliga bemärkelsen af ordet fæmt, och anledningen till denna benämning är ännu för honom obekant; han upprepar ännu den af äldre förf. antagna uppenbart oriktiga tydningen af ordet gangu arf, utan att synas veta att den blifvit vederlagd i mitt gloss. till SkL.; samma förhållande är med talesättet vitæ i graf; sedan den i sig själf mycket tydliga, men dock af äldre förf. misförstådda betydelsen af iamnaþar eþer redan i gloss. vid VGL. blifvit framställd, vet ännu denne förf. ingen ting härom[1]. — Troligen hade Stemann utarbetat sitt verk utan någon kännedom om den nyaste editionen af SkL.; och då denna slutligen kom till hans kunskap, har han måst nöja sig med att se sig litet om i företalet, där han i synnerhet funnit tjenligt att uppmuntra Thorsen genom att afskrifva hans påståenden om runcodex m. m., hvilket han på visst sätt kunde göra bona fide, då han alls icke kunde bedömma tvistefrågorna. Orsaken till hans förfarande må hafva varit hvilken som hälst, så är det i allt fall klart, att hvad han har haft att säga om SkL. icke förtjenar ringaste uppmärksamhet.
Såsom bilaga till Svenska fornskriftsällskapets allmänna årsmöte 1873 har G. E. Klemming låtit aftrycka ett så kalladt ”nyfunnet” fragment af ÖGL., i slutet hvaraf följer en beskrifning som upptager 12 rader. Detta ”nyfunna” fragment, som säges vara funnet i Kammarcollegii arkiv och "nu" tillhöra Kongl. Bibliotheket, hade likväl åtta år förut (1865), då det redan tillhörde samma Bibliothek, blifvit utförligt beskrifvet i företalet till StL. s. XCIII, XCIV, där ock de få olikheter med ÖGL:s tryckta text som förtjenat anmärkas, blifvit uppgifna. — Såsom bilaga till årsmötet 1874 hafva de fragmenter af VGL. blifvit aftryckta, som äro omtalade i Addenda vid GotlL. s. 379, och i föret. till StL. s. XCII, XCIII. Vid detta aftryck vill jag nu blott anmärka att man här träffar ett ord ”mz” som, omöjligt att uttala, då z, som bekant är, icke är en vokal, ej kunnat undgå att väcka många läsares förundran. Jag har därför icke velat underlåta att begagna detta tillfälle att lemna upplysning om tillkomsten af denna underlighet. Bland andra i gamla handskrifter förekommande förkortningstecken finnes ett som betyder eþ eller et, och liknar det i tryck brukliga, till frakturstilen hörande 𝔷[2]. I böcker, tryckta i 17:de århundradet, hvilka inehålla aftryck af gamla skrifter, t. ex. de af Hadorph efter Bjärköarätten meddelade gamla stadgar, finner man, fastän alla andra förkortningar blifvit upplösta, likväl den ifrågavarande bibehållen, så att där läses 𝔪𝔷, 𝔱𝔥𝔷 i stället för 𝔪𝔢𝔡, 𝔱𝔥𝔢𝔱, utan tvifvel af den anledning, att det var så lätt att härma den genom användande af den nämnda bokstafven 𝔷. Detta,
