ursprung, från dem, som icke ega därtill hvarken tillräckliga insigter eller nödvändig minnesgåfva”. Men om man ock, i öfverensstämmelse med denna åsigt, kan afhålla etymologien från åverkan inom fonetismens lagliga råmärken, så råkar man ut för en tertius interveniens, som väl kunde anses icke hafva någon egentlig rätt, men dock tills vidare har sin styrka i reglen: melior est conditio possidentis, och det är det med urminnes häfd försedda allmänna bruket. Utan att vilja, lika mycket som Svenska Akademien, gynna denna part, kommer man dock ej långt genom disputerande med en motståndare som, så litet som bruket, förstår sig på argumenter. Denna parts omedgörlighet torde vara det svåraste hindret mot fullständigt utförande af en på förnuftiga grunder, vare sig fonetiska eller etymologiska, bygd rättskrifning. Den som i detta måls ännu verkligen outredda skick är nödsakad att för egen del utan uppskof fatta ett visst beslut, får söka att jämka mällan de tvistande grundsatserna så godt han för ögonblicket kan, och för öfrigt lemna saken åt framtiden då hon kan uppenbar varda. För min del är jag satt i en sådan nödvändighet. Då jag ej kunnat på de hit hörande frågors fullständiga utredande använda så mycken tid som därtill behöfts, måste jag dock redovisa för de hufvudsakliga grundsatser jag ansett mig böra följa beträffande åtskilliga nu påyrkade ändringar i det brukliga stafsättet. Jag har visat att den fonetiska och den etymologiska grunden för stafsättet äro rättskrifningens egentliga faktorer, af hvilka ingendera får åsidosättas, icke häller öfverskrida sin rätta gräns in på den andras område. Men utom den lagliga rätt som tillkommer dessa ofta oense parter, hvilkas ömsesidiga anspråk måste pröfvas, finnes, såsom nyss är anmärkt, en mällankommande part, det, dels genom mäklande mällan de nämnda grundsatserna uppkomna, dels på oklara, oriktiga eller alls inga grunder stödda gamla och vedertagna bruket, och äfven detta har, om ej en rätt, dock en magt, som ej kan alldeles förkastas såsom ett moment för stafsättets bestämmande; tvärtom är ett allmänt vedertaget och häfdvunnet bruk den status quo, hvari rättskrifningen befinner sig, det är stafsättets allmänna landsväg, från hvilken man ej må afvika hvarken till höger eller vänster, om man ej kan bevisa att bruket är bestämdt oriktigt; kan man i ett eller annat fall icke bevisa detta, måste man blifva vid bruket. Den som lättsinnigt föraktade denna fasta grund, och, bedragen genom illusionerna af vare sig fonetiska eller etymologiska själfgjorda lagar, ville skapa en alldeles ny orthografi, skulle mista fotfästet och, sväfvande i luften, erkänna att han hade bort iakttaga samma försigtighet som den store Archimedes, hvilken, då han försäkrade sig kunna lyfta hela jorden från hennes plats, endast förbehöll sig att få något att stå på. På grund af dessa förhållanden synes det vara temligen klart, att de från fonetismen härledda regler ej kunna erkännas såsom allena gällande lagar, utan måste i många fall gifva vika dels för etymologiska grunder, dels för ett bruk, som ej må utan fullgiltiga skäl förkastas. Också synas de orthografiska striderna icke bero på ett bestämdt förnekande af någon af de här framställda grunder för rättstafningen, utan egentligen bestå i en öfverspänd uppfattning af den ena eller andra åsigten i det hela, hvilken dock i tillämpningen nödgas betydligt gifva med sig, genom erkännande af
