Hæriansun (herians son, hærienson), m. eg. Odens son; djefvulsson (ett oqvädinsord). SM.* Bj.* St.* Chr.* Så hafva redan Locc. och Ver. förklarat d. o., hvilket utan tvifvel kommit af herian, ett binamn som, enligt Eddan, tillades Oden; och att Oden och andra hedniska afgudar blifvit af de christna ansedde som onda andar, är en känd sak (jfr. Geyer, Svea Rikes häfder, I. 267, Saml. skrifter I. 205); detta är orsaken därtill, att o. herian blifvit i åtskilliga sammansättningar användt i ond bem. Äfven Isl. har herjans-sunr, herjans-kerling och adv. herjansliga; i D. skrifter förekommer likaledes heriensön, hærgenssön, och, såsom öfvs. af Lat. nequitia, hæriænskeeth (herinsketh, herenskiedh, hærinske), för hæriænskhet (se Mb. D. Gl. oo. hæriænsön, hæriænsked), hvilket senare ord, då det skrifves herrenskedt (jfr. Herrenskedt), KR. tror betyda ”fornærmelige yttringer eller bagvaskelse mod sin herre” (GDL. IV. 524), och det T. heriensliken, VSt. II. 13, svarar mot Isl. herjansliga. Att o. hæriansun på en nyare tid, då dess eg. bem. var okänd, blifvit ändradt till horenson (se Chr.), tjenar ej till förklaring af ordets ursprung och verkliga betydelse. Hvad Ih. (GL. I. 817, 818) och KR. (anf. st. V. 586) m. fl. oriktigt anfört om d. o., är onödigt att upprepa. I det Mythol. Lex., som är bifogadt Sæm. Edda, III. Köpenh. 1828 s. 692, öfvs:s herjans-sunr rätteligen ”Herianis sive Odini filius”, och äfven Cl-V., Fr. och EJ. härleda ordet från Odens namn.
Hærlænsker, adj. (af adv. hær och land) inom detta land (n. Västergötland) född l. boende. VG.* )( utlænsker, VG.*
Hærman, m. (Isl. hermaðr) krigsman. SM.*
Hær op, n. (Isl. heróp, krigsrop) rop, hvarigenom ankomsten af en fiendtlig krigshär tillkännagifves. U.* SM.*
...
