vet huru man skall i Svensk skrift uttrycka detta ljud, såsom då det Engelska ordet shawl numera ofta skrifves schal, men också någon gång sjal; då man skrifver osjäliga djur i stället för oskäliga (af skäl, förnuft); då man hittat på åtskilliga underliga sätt att skrifva djurnamnet själ (eller sjel), att ej läsare måtte tro fråga vara om en menniskosjäl. Likaså sakna vi ett tecken för det ljud som vi nödgas, ehuru ofullkomligt, uttrycka med två bokstäfver ng, såsom lång, säng, ung, ingen. Att åter flera sammanträffande ljud uttryckas med ett ensamt tecken, kan anses som en förkortning, som dock är mera fördelaktig än oriktig; att därför, till åtlydnad af en ganska onödig regel, ur några Svenska ord utesluta bokstafven x, och skrifva vaks, saks, laks, säks, läksa, vore lika litet en orthografisk förbättring, som att vanställa några ord af utländsk härkomst genom att skrifva äkseläns, äksämpel, äksamen, äkstraordinär, laksativ, lyks, maksim, taksering o. s. v. Men ehuru man fordom kunde skrifva t. ex. dax, tax, erix, för dags, taks, eriks, så är det klart, att en sådan förkortning nu ej skulle kunna brukas, så att man kunde skrifva box, lax, vax, sax, säx, som gen. af bok, lag, vak, sak, säck; om åter, såsom man verkligen har sett, någon nödvändigt vill visa sig narraktig och skrifva sitt namn Erixon för Eriksson, så må han behålla äran af denna uppfinning för sin egen räkning. Om k ej finge brukas såsom tecken för det sammansatta ljudet tj, där detta ljud, såsom förut är anmärkt, i en del ord uppkommit genom ett förändradt uttal, skulle man skrifva tjär, tjärande, tjärring, tjiv &c., hvilket är omöjligt.
Hvad angår det mycket klandrade bruket att skrifva f, fv för v, kan jag icke finna det nödigt att ändra f i slutet af en stafvelse till v, därför att ljudet i de ursprungligen med f tecknade orden undergått en förändring till ett annat, som är så närbeslägtadt, att man ej utan bemödande kan skilja mällan uttalet af t. ex. haft och havt, lifs och livs, likasom mällan magt och makt, rigtig och riktig, slägt och släckt. Härmed kan — flera exempel i andra språk att förtiga — jämföras det Tyska ab, som vanligen uttalas som ap; om nu en Tysk af fonetiskt nit toge sig för att skrifva ap för ab, skulle detta utan tvifvel finnas ”apgeschmackt”, om ej rent af ”apscheulich”. Då man i Sverige icke velat skrifva vi slutet af en stafvelse, icke häller i stafvelsens början kunnat uttrycka ljudet v med f, är det helt naturligt att man i sammansatta ord skrifvit t. ex. afvisa, afväg och ej avvisa, avväg, hvilket ej med mera skäl kan klandras, än att Tyskarne skrifva t. ex. abpassen, abpressen, abputzen och ej appassen &c., hvilket, så vidt jag vet, ej blifvit utmåladt som en ”orthografisk skammfläck”; och då man i sådana böjda eller härledda ord, som komma af stammord hvilka slutas på f, t. ex. hafvet, lifvet, lifva, grafvar, gräfva, ej velat utesluta stammordets f, och skrifva havet, livet &c., så finner jag det sålunda stadgade bruket, ehuru visserligen hvarken nödvändigt eller mycket gammalt, dock ej vara så skammligt och fördärfligt eller ens afgjordt oriktigt, att man med en påskyndad ändring häri nu behöfver öka den hotande oredan i vår orthografi. Att däremot ändra v till f i slutet af främmande i vårt språk upptagna ord, är ganska onödigt; om man därför skrifver t. ex. aktiv, passiv, positiv, synes det vara lika orimligt att skrifva i n. aktift
