måste således skrifva t. ex. ligga, tigga, bock, tack, full, kall, tall, lamm, brunn, lönn, vinn, nyss, hatt, nätt &c. emedan dessa ord uttalas annorlunda än liga, tiga, bok &c., och likaså bör man skrifva ock (eller och), till, upp, att, likasom man skrifver bock, sill, tupp, hatt, men icke somm, komm (ännu mindre såmm, kåmm), dumm, tomm, domm, dommare. Hit höra äfven imperfecter på de eller te, såsom tiggde, väckte, släckte (men ej drömmde, dömmde, skämmde, brännde, kännde). Hvad angår frågan om fördubbling af en konsonant, som följes af en annan i samma stafvelse, vill jag, som ej tilltror mig att här afgöra denna ingalunda nöjaktigt utredda tvistefråga, endast i allmänhet anmärka att jag för min del anser konsonanten böra fördubblas (af förut nämnda skäl, och ej för att uttrycka ett dubbelt ljud som icke finnes) då därpå följer t i neutr. af adj. med dubbel slutkonsonant, såsom kallt, tryggt, grannt, torrt, fullt, visst, då sådana ord uttalas annorlunda än kalt, halt, stort, fult &c. (men ej tommt, dummt, då man ej skrifver tomm, dumm); äfven i andra ord, där enkel konsonant kunde föranleda oriktigt uttal, såsom hallt, korrt, och i partic. och sup. af verber, där konsonanten har (orätt så kalladt) dubbelt, eller rättare skarpt ljud, såsom fläckt, ryckt, släckt, skylld (af skylla), men ej byggd, braggt, laggd, laggt, dömmd, kännd, icke häller i nomina fläkt, skyld, slägt, slagt, skuld, vakt &c. Då däremot, såsom förhållandet ofta varit, onödiga och oriktiga konsonantfördubblingar varit föranledda af ett i bruk kommet oriktigt uttal, såsom inne, innan, tretton, trettio, bittida (af Tyska bei zeiten, platt-tyska bi tiden), förgåss, till sjöss, och återverkat på det oriktiga uttalet till dess befästande, så bör i sådana ord de öfverflödiga konsonanterna bortkastas, hvilket då äfven kan tjena till uttalets rättande. Då adv. ut, som betecknar en motus ad locum, med tillägg af e (ute) däremot quies in loco, och med an (utan), enligt denna partikels vanliga bemärkelse, egentligen motus ex loco, borde det ej kunna bestridas att det
konsonanter ej inläto sig i klyftiga spekulationer angående dubbla ljud. Då man nu väl borde hafva besinnat att konsonantfördubblingen ej var utan all betydelse och endast ett meningslöst upptåg, fastän den ej kunde betyda det som syntes ligga i den otjenliga benämningen ”dubbelt ljud”, hade man ej bort stadna vid ett onyttigt klander, utan man hade då bort förklara hvad denna fördubbling verkligen betecknade; och om man hade skäl att anse det från uråldriga tider begagnade tecknet som opassande, hade man, då likväl ett tecken för det orätt så kallade dubbla ljudet ej kunde umbäras, bort uppgifva hvilket annat mera lämpligt tecken man borde sätta i stället. Man hade vid ett försök i denna väg kunnat få erfara att det är vida lättare, äfven med en lägre grad af eftertanke, att med eller utan skäl framkomma med klander, än att upptäcka och klart framställa det som utan gensägelse är rätt. Man hade väl kunnat föreslå att i stället för fördubblingen sätta vid konsonanten en accent, t. ex. dag’, tak’, eller utmärka den med en mycket fet bokstaf, likasom man nu plägar beteckna det på somliga orter brukliga tjocka l; men säkert skulle intedera finnas lämpligt, och man är väl därför tvungen att tills vidare låta sig nöja med det sätt som våra mindre theoretiserande, men icke därför mindre praktiskt kloka förfäder uppfunnit, och hvilket i själva verket icke är mindre välbetänkt än det klander som i detta, så väl som i åtskilliga andra stycken blifvit af vår tids språkmästare i chorus uppstämdt, och flera förmenta förbättringar som af dem blifvit ifrigt påyrkade, och till en del haft alltför skyndsam framgång.
