uppenbar att kunna förnekas på en i själfva verket så alldeles ogiltig grund, är, lindrigast sagdt, mycket besynnerligt[1]. På nämnda grund skulle icke en gång vissa ställens namn, t. ex. Karlskrona, Göteborg, Köpenhamn, Ladgårdslandet, Örbyhus, Öresund, erkännas som sammansatta, ehuru, just om dessa sammansättningar upplöstes, och man ville uttala t. ex. Karls krona såsom två skilda ord, tonen skulle falla på Karls. Man kan väl icke bestrida att orden bestrida, besynnerlig, förneka, förtaga, förtal, gemen, gehör, och många andra äro sammansatta, fastän vid deras uttal tonvigten ej lägges på första stafvelsen, men man förklarar detta förhållande af sådana sammansättningars utländska ursprung[2], hvaremot inte hinder lär vara att anse orden bidraga, bibehålla, föranstalta, förbehålla, företaga, företal, förorsaka &c. som sammansatta. Ehvad ursprunget är utländskt eller, såsom i de förut anförda orden, afgjordt Svenskt, så visar det sig dock att det är något i själfva orden hvaraf man, om man ock aldrig har hört ett sådant ord uttalas, kan finna om det är ett sammansatt ord som man har för sig, eller två särskilda ord. Om ej så vore, hvarför åtskiljer man då ej sådana ord, som egentligen icke skulle hafva någon rätt att anses som sammansatta, och skrifver be strida, för neka &c., så väl som man vill skrifva till baka, till hopa &c.? Man borde efter den nya lagen skrifva be strida, be visa, för ena, för rätta, för skräcka &c. såsom icke sammansatta ord, men obestridd, öfverbevisa, oförenlig, oförrättad,
- ↑ Om de delar, hvari man behagar sönderstycka sådana ord, hvar för sig verkligen betyda något eller låta begripa sig, därom bekymrar man sig icke. Så är omsider ett gammalt, af alla kändt ord, men det får numera icke finnas, utan det skall vara två ord, om och sider; frågas: hvad betyder då om? hvad är sider? svar: ingen ting; städes (af stad) är ett ord som aldrig har funnits utom i den adverbiala sammansättningen tillstädes; till baka är meningslöst, då baka, gen. pl. af baker, numera ej finnes; hjäl är alldeles obrukligt såsom särskildt ord, endast hel förekommer i sammansättningarne helsot och helvete; å stad (för åstad af afstad,' se Af 1 a, Staþer 1) skulle betyda på eller till stället, då å aldrig såsom särskildt ord skrifves för af. Det förvända påfundet med dessa sönderdelningar har emedlertid, såsom man kunde förmoda, hastigt vunnit mycket förtroende såsom en välgörande inrättning; äfven i våra nyaste bibelöfversättningar har man velat visa sig icke vara okunnig om dessa märkliga nya lagar. — Nitet att sönderstycka ord visar sig äfven utom det nu omtalade området, då man, efter att länge hafva sagt och skrifvit merändels, nu också börjat skrifva mer än dels. Uppfinnaren af denna nyhet har, likasom de som börjat att säga och skrifva merändels, trott att detta var ett sammansatt ord, och så har han skolat göra väl och åtskilja dessa tre ord, utan att förstå att detta efter den nya lagen icke hade behöfts, då tonen här ligger på mer.
- ↑ Det må i anledning häraf anmärkas att de tonlösa partiklarne be och för äro de Tyska be och ver, men bi och före, äfvensom för i förbön, förord, försmak m. fl. som rätteligen skulle heta förebon &c., äro de icke mindre utländska bei (platt-tyska bi) och vor; de förra äro äfven i Tyskan tonlösa, men icke lär någon Tysk därför vilja påstå att t. ex. orden bestreiten, verläugnen icke äro sammansatta. Att de förstnämnda partiklarne i allmänhet, likasom ge, äro tonlösa, kan således icke komma däraf, att de äro af utländskt ursprung, utan det är i Svenskan, likasom i Tyskan, en naturlig följd däraf, att de i sig själfva icke hafva någon sådan betydelse, som skulle göra det möjligt att i sammansättningar tonvigten kunde läggas på dem; och således inefatta äfven dessa partiklar ett klart bevis därpå, att bristande tonvigt på första stafvelsen icke är en sak, som i något Svenskt ord afgör frågan om ordet är sammansatt eller icke.
