stafvelsen, i bestämda formen får tillägg af artiklen en, et, ser man vanligen det till denna artikel hörande e uteslutas, men detta är uppenbart oriktigt. Då t. ex. artikel, vinter, sadel, botten, öken, i pl. heter artiklar, vintrar, sadlar &c., i stället för artikelar, vinterar, sadelar &c., och således med uteslutande af det till ordet hörande e, är det klart att det bör skrifvas såsom det ock uttalas: artiklen, vintren, sadlen &c., och ej artikeln, vintern, sadeln, bottenn, ökenn; likaså bör därför skrifvas hedren, ångren, betslet, tecknet, lägret, och ej hedern, ångern, betselt, teckent, lägert, o. s. v. — Neutrum af pron. ængin har från äldsta tider, med omflyttning af de två sista bokstäfverna it varit skrifvet ængti eller ænkti; på en senare tid, då detta pron. vanligen uttalades ingen, och i neutr. det väsendtliga ljudet g genom ett vårdslöst uttal öfverhalkades, blef med tillämpning af den skenbart riktiga grundsats, att ”hvad örat icke hör, bör ögat icke se”, detta g äfven i skrift utelemnadt; men i samma ögonblick öfvergaf man nämnda grundsats, emedan man tyckte att detta neutr. borde, ej mindre än andra välbeställda neutrer, hafva ett t i slutet, fastän ett sådant t hvarken då fanns eller någonsin funnits i uttalet, om ej någon velat göra sig lärd och i uttalet härma ett falskt skrifsätt, och så uppkom det vanskapliga ordet intet med t på två ställen, som ännu i våra dagar qvarstår såsom ett bevis att ett med tilltagsenhet i stället för insigt utrustadt språkförbättringsnit icke endast är en vår tids tillhörighet. Då det icke är att tänka på att nu, i strid mot det uråldriga bruket, införa neutrum inget, ehuru man sett ett och annat försök därtill, måtte man kunna besluta sig till att bortkasta det af oförståndet i ordets slut tillsätta t, och skrifva inte, såsom ordet nu i flera hundrade år har varit af alla uttaladt. — Något liknande det som nu blifvit anmärkt, är det som vederfarits ordet trä, defin. träet, hvilket, af en anledning som blifvit omtalad i förordet till den i Lund 1843 tryckta stora bibeledition, och äfven i de af C. Olbers utgifna anmärkningar I bibelöfversättningsfrågan, s. 213, 214, blifvit förvändt till träd, def. trädet, pl. träden; men fastän detta fel för några och tretio år sedan blifvit anmärkt i en skrift, som ej kan hafva saknat läsare, är ingen utsigt att få det rättadt, tvärtom hör man dem som bemöda sig att äfven i talet intruga det så djupt rotade falska skrifsättet, och likväl är detta fel lika afgjordt och groft som det, om man med anledning af gamla bibelöfversättningen, där äfven blydh förekommer för blyt, och frödh för fröt, företoge sig att skrifva blyd, blydet, fröd, frödet, fröden för bly, blyt eller blyet, frö, fröt eller fröet, fröna, och, för konseqvensens skull, äfven knäd, knädet, knäden, fäd, fädet, fäden för knä, knät eller knäet &c. — Ett fel, som synes vara på vägen att blifva rättadt, är den oseden, att i imperf., sup. &c. förblanda verbet rödja med röja, då man skrifver röjde för rödde &c., likasom om man af stödja ville göra stöjde, stöjd, stöj, — en frukt af ett vårdslöst uttal, som icke allenast får hjälp af en uttalet härmande så kallad rättskrifning, utan till och med försvaras från ett håll, där man icke borde kunna vänta det, då, i anledning däraf att en och annan vågar att i skrift rätta det grofva felet och, såsom det heter, begagna de ”gamla” formerna rödde, rödd, röd, sådant förklaras vara ”teoretiskt rätt
