men fonetiskt orätt”[1]. Att rätta ett förskämdt uttal, är således ”fonetiskt orätt”. — Ännu ett fel må här anmärkas. Då man velat förkorrta ordet konung, hade man naturligtvis bort utesluta det korta u och icke det långa o, på hvilket tonen ligger, och således skrifva kong, konglig, hvilket också närmast öfverensstämmer med uttalet, såsom det Norska kong, kongeleg, och Danska konge, kongelig; men man har gjort tvärtom, möjligtvis förledd af poeter, som behöft rim till sjung, ung &c.; längst har det rätta skrifsättet bibehållit sig i de gamla formlerna Kongl. Maj:t, Kongl. Hofrätten &c.; men äfven detta kan nu ej längre tålas, hvarför man nödgas läsa ”Kungl. Maj:t”, och man måste väl ock lära sig att tillräckligt nypa ihop läpparne för att kunna äfven i uttalet rätt framföra det nya ordet, som man dock hittills sluppit att se upptaget i Författningssamlingen[2]. — En sak, hvari jag beslutit mig till att afvika från det allmänt antagna bruket, bör jag äfven här nämna ehuru den ligger utom rättstafningens gräns. Det är bekant att i vårt språk, likasom i flera andra, samma ord som i allmänhet svarat mot det Lat. homo, äfven haft den inskränktare bemärkelsen = vir. Detta, som ännu gäller om det Engelska man och det Franska homme, har äfven gällt om det Svenska maþer, man. Af våra gamla lagar har ingen annan än ChrLL. ordet menniskia; några få mycket unga bandskrifter af UplL. KkB. hafva upptagit det nya ordet, som troligen blivit lånadt från det Tyska mensch, hvarvid dock dess form blifvit förändrad. Det Isl. manneskja är troligen af samma härkomst; af maðr äro mensker, mänsklig, menska, mänsklig natur eller egenskap. Emedlertid har ändelsen på a gifvit anledning därtill, att det från Tyskan lånade ordet människa i Svenskan blifvit ansedt som femininum, hvartill nämnda omständighet dock lika litet utgör något verkligen giltigt skäl, som att, i öfverensstämmelse med en regel som man i våra dagar velat göra gällande, göra ordet herre i dess äldre form hærra, eller det ännu allmänt brukliga ordet pappa, eller Lat. scriba, poeta &c. till feminina[3]. Också finner man i vår gamla bibelöfversättning, där ordet
- ↑ Svenska Akademiens Ordlista, ordet rödja. Jfr. sid. XXV ofvanför.
- ↑ Så lycklig har man icke varit beträffande den af våra nya rättstafningslagstiftare förkunnade vilja, att i tryck ej må begagnas annat än den så kallade Latinska stilen — en sak som alls icke angår rättskrifningsfrågan. Nämnda stil af det nu mest brukliga slaget är besvärligare för svaga ögon än frakturstilen, och äfven mera svårläst för den stora massan af folket, på hvars behof man ock borde tänka vid utgifvandet af skrifter, hvilka det är af vigt för människor af alla klasser att kunna med lätthet läsa. Härpå gör man dock numera vid utgifvandet af Svensk författningssamling inte afseende. Genom K. Förordn. d. 3 Dec. 1875 är en ändring i denna del hvarken påbuden eller tillåten. Är det då endast de nämnde lagstiftarnes vilja man i denna del ställt sig till underdånig efterrättelse?
- ↑ Jfr. Bihanget ordet ormylia. Vid det som där blifvit anmärkt, att det hvarken i vårt eller andra språk är exempellöst att ord, som brukas i olika bemärkelser, hafva olika kön, må erinras om ordet vakt, = Franska garde, och, i synnerhet för ändelsens skull, om det Italienska guardaròba, Spanska guardarópa, Portug. guardaroupa, som i bemärkelse af klädkammare äro fem., men däremot äro masc. då de betyda den som har uppsigt öfver klädkammaren; äfven det Franska garde-robe är i olika bemärkelser f. eller m. — Bland de på samma ställe nämnda qvinnonamn hade framför allt kunnat anföras Ängel, som, då om dess
