människa blifvit upptaget, att meningen varit att behandla detta ord såsom masculinum (se t. ex. 1 Mos. 1: 27; 2: 7; Col. 3: 9, 10. &c.), men då man ej kunnat afhålla sig från att gifva ordet feminina böjningar, t. ex. människones, har man funnit sig nödsakad att öfvergifva denna goda föresats. Sedan de gamla böjningsformerna numera försvunnit, finnes inte rimligt skäl att, tvärtemot bruket i andra språk, och äfven i vårt eget äldre språk, anse det för båda mänskliga könen gemensamma namnet som femininum. Jag ämnar åtminstone icke fortfara att underkasta mig ett sådant alldeles onödigt bruk.
Utom de afvikelser från det allmänna bruket, till hvilka jag dels nu, dels för lång tid tillbaka, beslutit mig, har jag funnit åtskilliga verkligen grofva fel i det brukliga stafsättet, hvilka jag ännu icke tilltrott mig att rätta, men dock vill här anteckna in perpetuam rei memoriam. Vid den öfvergångstid i vårt språks uttal, då a-ljudet i en mängd ord närmade sig till o, betecknade man det nya ljudet med ett öfver a satt o, hvaraf uppkom bokstafven å, likasom af en dylik anledning uppkommo bokstäfverna ä och ö, som ursprungligen voro a och o med däröfver satt e. Ehuru detta allt var ganska riktigt, begick man härvid icke blott i uttalet det besynnerliga fel, att då prep. at förändrades till åt, detta ord framför infinitiver blef oförändradt, och därigenom fick utseende att i denna ställning vara conjunction (se ordb. s. 40, 789), utan ock i skrift det ännu vidunderligare, att då a i hanum (dat. af han) verkligen hade undergått ljudförändring (hvilket redan var ett fel), betecknades det nya ljudet icke med å utan med o, såsom om ordet hade kommit af hon, ett stafsätt som var äfven fonetiskt oriktigt; sedan detta bruk nu har fått under århundraden opåtaladt fortfara, är ingen förhoppning att det någonsin kan blifva rättadt, ty erfarenheten vitnar att lika lätt som det ofta är att få uppenbart oriktiga regler eller exempel med välbehag och otrolig skyndsamhet iakttagna eller efterapade, lika svårt är det att få grofva fel rättade, sedan de väl hunnit att i bruket insmyga sig. — Att genom olika skrifsätt: och och ock, likasom klyfva samma ord midt i tu efter dess olika bemärkelser såsom conjunction och adverbium, kan jag för min del icke anse annorlunda än som högst oriktigt. Då i våra äldsta skrifter ok förekommer lika skrifvet i båda bemärkelserna, är icke ringaste skäl att antaga att här äro två ord som böra skrifvas olika; och så mycket mindre bör man tro att formen och härleder sig från det Tyska auch, som det i sådant fall vore adv. ock, och ej conjunctionen, som borde skrifvas med ch; i allt fall är det i sig själft orimligt att skrifva ett Svenskt ord på Tyskt vis med bokstäfver, som ej uttrycka något Svenskt ljud. Väl är det troligt att conj. och redan på den tiden då hon började så skrifvas, uttalades på ett sätt som liknade det Tyska ch (likasom man af handskrifter ser att adv. þo i uttalet blifvit förändradt till togh, dogh, doch = Tyska doch, och likväl har detta ord längesedan upphört att skrifvas med ch), men nu uttalas conj. och i det vanliga talet endast som å, i det högtidligare talet (hvilket skriften bör uttrycka), däremot alltid likasom adv. ock; således är
betydelse och egentliga genus ej kan blifva tvist, ”aldrig skulle förlora sin rätta grammatiska könsart”, och qvinnonamnet Ängel måste således vara masculinum!
