klander, kan ej hindras — ur denna strid skall dock sanningen till slut framgå segrande — men vid undervisningen i de offentliga läroverken måste de af behörig myndighet meddelade föreskrifterna af lärarne iakttagas, vid ansvar, i vidrigt fall, som för annat tjenstfel, ehuru sådant naturligtvis skulle framkalla ett nödrop om tyranni af dem, som finna mycket mera magtpåliggande att de få sin vilja fram, än att en allmänt stadgad ordning skulle få råda[1]. Det borde icke behöfva erinras att den myndighet, som skall i dessa mål upprätthålla ordningen, bör med uppmärksamhet följa alla de framställningar som i offentligt tryck eller på annat sätt göras angående nödiga ansedda rättelser af fel i det rådande stafsättet, och icke försmå att pröfva det som yrkas äfven af den obetydligaste författare, och antaga rättelser af sådant som finnes vara verkliga fel; men däremot böra inga onödiga ändringar medgifvas, huru stora de förmenta auktoriteter än må vara, af hvilka de påyrkas. Om åter denna myndighet envist sätter sig emot rättelser äfven af uppenbara fel, under försäkran att allt är förträffligt som det är, så komma andra att taga saken om hand, och följden blir att hvar och en som kan sätta penna på papper anser sig behörig att uppträda som orthografisk lagstiftare, eller åtminstone för egen del lysa med sina orthografiska uppfinningar. Att farorna af den nuvarande ställningen komma från mer än ett håll, är en sak, hvarpå jag ej kunnat underlåta att fästa i synnerhet deras uppmärksamhet, som i denna del äro eller kunna komma att blifva verksamme, men också, hvar efter sitt sätt att härvid förhålla sig, kunna åstadkomma antingen gagn eller skada. Men jag måste afhålla mig från att vidare fullfölja detta ämne, hvilket skulle föra mig långt utom de gränser, inom hvilka jag här har bort inskränka mig, och hvilka jag, under önskan att kunna någorlunda klart framställa mina tankar i en så vigtig sak, redan torde hafva alltför mycket öfverskridit.
Då jag vid utgifvandet af denna ordbok öfver vårt gamla lagspråk trott
mig böra redogöra för de grundsatser jag här följt vid behandlingen af det
nuvarande språket i afseende på den nu å bana bragta frågan om dess
rättskrifning, i hvilken fråga många, som inse dess vigt, torde hafva ansett mig
vara skyldig att meddela mina tankar, har jag trott mig icke böra underlåta
att förklara mig angående mitt förhållande i en annan sak, däri man ansett
mig för vårt nuvarande språks bästa icke hafva bort vägra ett biträde, hvarpå
man lagt alltför mycken vigt. Det har utan någon min åtgärd — ty jag hade
aldrig omtalat saken för någon människa — blifvit allmänt bekant att jag år
1860 blef af Svenska Akademien kallad att där intaga det efter Professor
Hvasser lediga rum. Att jag försakade denna ära, och med det samma
undandrog mig deltagandet i Akademiens ordboksarbete, föranledde, efter hvad
till min kunskap kom, åtskilliga ogillande omdömen, hvaribland det, att min
afsägelse härledde sig från misnöje däröfver, att denna kallelse vederfors mig
först vid nära 66 års ålder, och 33 år sedan första bandet af mitt lagverk
- ↑ Jfr. not. 2 s. XXXII.
