likväl så rent ut ytrat mig, att någon tanke ej gärna kunde uppstå därom, att jag skulle vilja åtaga mig någon befattning med detta arbete, om annars sådant blefve satt i fråga, hvilket jag därför kunde tro mig hafva förebygt. Men sedan utarbetandet af Akademiens ordbok hade blifvit uppdraget åt Professorn C. A. Hagberg i Lund, begagnade han ofta tillfället då vi träffades, att icke allenast framställa frågor angående i våra gamla lagar förekommande ord, utan ock rådfråga mig i sådana ämnen som hörde till hans ordboksarbete; och som han härvid flera gånger ytrade sin ledsnad däröfver, att jag icke hade blifvit ledamot af Svenska Akademien, och påstående att detta måste ske, och fortfor härmed oaktadt mina beständigt upprepade motsägelser, nödgades jag, som icke ville blifva inblandad i hans ordboksarbete, och måste befara att han på annat håll ihärdigt arbetade på vinnandet af sin önskan, och att hans bemödanden i denna väg, ehvad de slutligen lyckades eller icke, skulle tydas som om han hade gått mina ärenden, icke allenast afsäga mig alla vidare rådplägningar angående ordboksarbetet, utan ock bestämdt förklara att om en gång det otroliga inträffade, att ett rum i Akademien erbödes mig, jag ej skulle emottaga kallelsen. Icke dess mindre fick jag i November 1860 från Beskow ett bref, däri han på Akademiens vägnar ”framförde Akademiens erbjudande af det ledamotsrum som lemnats ledigt af Hvasser och invigts af Leopold”. Härmed följde ett mycket artigt enskildt bref, inehållande en förklaring hvarför Akademien så länge hade uppskjutit denna kallelse, och att jag nu ”icke behöfde befara att blifva belastad med ordboksarbetet”. Samtidigt härmed emottog jag ett bref från Ärkebiskopen Reuterdahl, som så kraftigt han kunde sökte öfvertyga mig om nödvändigheten däraf, att jag emottoge kallelsen. Då här ej är stället att närmare redogöra för inehållet af de nämnda brefven och af de svar därpå, som jag genast affärdade, tror jag det nu anförda vara tillräckligt att hvar man af heder skall finna att han i mitt ställe ej hade kunnat handla annorlunda än jag gjorde. Jag kan dock ej förtiga att man, vid jämförande af de två brefven som jag hade fått, kunde finna att, ehuru jag icke skulle blifva ”belastad med ordboksarbetet”, man likväl väntade af mig att jag skulle tillhandagå den ”utsedde arbetaren” med ”råd och upplysningar” vid utförandet af hans arbete, och så skulle jag ”vägleda” Akademien i hennes omdöme öfver det som i samma arbete gjordes, och hvari jag själf hade deltagit. Huru någon skulle kunna åtaga sig en sådan dubbel befattning, begriper jag icke; mig var det åtminstone omöjligt. Med afseende på den förut nämnda förmodan angående ordboksförfattarens ”boningsort” må slutligen ur mitt svar till Ärkebiskop Reuterdahl anföras följande: ”Det skulle visserligen icke heta att jag skulle deltaga i arbetet, men saken blefve den samma, hvad namn man än ville sätta därpå. Oberäknad all den tid jag behöfde använda till att begrunda dit hörande frågor, måste jag bereda mig på flera timmars dagliga rådplägningar med Hagberg, och det under det att jag njuter befrielse från alla till mitt ämbete hörande göromål, och sällan ger mig tid till en half timmes rörelse i fria luften; och likväl skulle vinsten af denna tillställning bli så godt som ingen”. Detta har jag så mycket häldre velat här meddela, som det troligen är detta mitt ytrande, som gifvit anledning till den förmodan, att
