...
Þangbrækka. Då de förut (s. 799) nämnda Bidrag &c. inehålla en vidlöftig afhandling om d. o., i hvilken författaren synes anse sig hafva framlagt de mest glänsande profven af sin öfverlägsna språkkunskap och djupgående lagtolkningsförmåga, så är det skäl att, ehuru i största korthet, anföra hufvudpunkterna af den bevisning, hvarigenom han trott sig ådagalägga att o. þ. ej kan hafva den i gl. vid VG. (och äfven i närvarande ordbok) antagna bem. Dessa hufvudpunkter äro: 1. att det ställe i Eddans sånger, där orden þang brækku stå att träffa, ej blifvit angifvet; 2. att ”någon tång icke finnes i Västergötland”, och att ”förliknandet af skogen å land med tången å hafsbottnen är någon ting så onaturligt”, att en sådan bild troligen ej ”kunnat begagnas af någon skald i Västergötland, l. af någon där begripas”; 3. ”det kan icke gärna antagas att ett poetiskt bildspråk skulle nytjas i en lag”; 4, Västergötland hade då så godt om
