Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs

Det Slutande Århundradet


“Kär af en farfars uppkallade namn,
stor af dess ryktes kringglänsande dager,
skall han i minnets och konsternas famn
 dela dess lager.”

Rösten hör upp. Men kring hjältarnas son
vidt öfver skaran, som lyssnande bäfvar,
hvalfvens än hörda profetiska dån
 ljudande sväfvar.

Lofvade skänk åt ett bedjande land!
Framtida spegel af konungaplikten!
Nej, du är ej med en smickrande hand
 skapad af dikten!

Ljugande himlars bedrägliga gunst
sände ej sångmön hit ner från det höga,
för att med bildningens magiska dunst
 gäcka mitt öga!

Alltid ett stormsekels lyktande lopp
märktes af himlen med ljusnande strimmor,
som man ser färgbågen, odlarens hopp,
 uppgå bland dimmor.

Alltid bland våldskrafters kämpande gny
växte den arm, som dem snart skulle styra,
föddes den röst, som böd tystna och fly
 stormarnas yra.

Klarnen för jorden, I dagar af ljus,
dar, då hon, omklädd i skönare dräkter,
bär på förstörelsens bortgömda grus
 visare släkter!


99