Eglé och Annett
Evigt, gyllne sol, densamma,
låter du, omätligt spridd,
dina röda strålar flamma
deras guld kring fältens vidd.
Klara flod, än slår din bölja
glittrande den strand hon slog,
när hon såg den första plog
dina blomsterbräddar följa.
Skog, af samma fåglars sång
evigt dina grenar ljuda,
evigt samma skuggor bjuda
åt den gömda tänkarns gång.
Utan vällust, utan smärta,
allt sin första daning har:
endast jag, som fått ett hjärta,
är ej mera den jag var!
⁎
EGLÉ OCH ANNETT.
Saga.
Förtjuserskor, som len, — och likväl härjen mer
med den förtrollningsblick, I af behagen lärden,
än hjälten, som steg nyss ifrån S:t Bernhard ner,
med hela sin taktik, kanonerna och svärden!
Förtjuserskor, som len, — och likväl styren världen,
hur lycklig den poet, som lärt behaga er!
En röd och hvit kapten, med hatt på örat buren,
blank stöfvel, sabeln bak, half fröken, half dragon,
