Karl Gustaf af Leopold
en muscadin, med frack på franska viset skuren,
kort påk, tre halsdukar, och tre tums spets på skon, —
tro bägge denna rätt dem ägnad af naturen.
Poeten, mer modest, ej samma fordran har,
blott samma hopp kanske. — O, om I veta kunden,
när i er vackra hand han ser sitt exemplar,
hvad suck till hjärtats gud han sänder opp den stunden!
Men att behaga er, se där, hvartill en hvar
ej inser lika rätt, hvad väg man måste taga.
En tror, att fjäs och flärd och smicker er behaga,
en ann, att vett och dygd ert bifall endast få;
för min del lämnar jag åt tiden och min saga
att röja, till hvad klass jag hör af dessa två.
Eglé, så hette hon, den älskvärda personen,
som sagan handlar om, — och hette så med rätt:
född af en förnäm far, uppvaktande vid tronen,
och af en mor, en fru af ytterst goda tonen,
med statsvagn, hoflivré, entréer, taburett.
Naturen gaf behag, som lyckan gifvit ätt.
Eglé var späd ännu, men ren ur ögat lyste
den eld, hvaraf man strax till vett och kvickhet spår.
På hennes fem års mun satt gracen ren och myste,
och kinden skuggad var af långa ögonhår.
Man gaf en sällskapsvän åt hennes första år,
ett fattigt, värnlöst barn af förra pastorns änka,
täckt, fromt, manerligt ren; Annett var hennes namn.
Det blef en fröjd, ett skratt, en vänskap, kan man tänka;
man åt, man drack, man sof, — allt i hvarandras famn.
Tillhopa gingo de att sommarns blomster plocka;
hvar julklapp togs emot med samfälldt glädjerop;
tillhopa gjorde de visiter till sin docka,
och gräto längre fram vid Julias bref ihop.
102