Karl Gustaf af Leopold
Ej nog: allt röjde snart sin riktiga effekt.
Två grefvar, främst i rang bland hofvets eleganter,
ren stodo, spets mot spets, i krigisk morgondräkt,
med foten bakåt förd och kroppen framåt sträckt;
ren bars den ene hem af fyra sekundanter,
blek, fullblödd, armen slak och ögat nästan släckt.
Och fröken, på en gång så smickrad som förskräckt,
fick afund, frågningar och skämt från alla kanter.
När frågan blef om val, kan läsarn lätt förstå,
att förmånsrätt gafs den, som lefde, af de två.
Behöfs i många ord hans målning göras eder?
Med föga undantag de likna mest hvarann:
i ögat oblyghet, i hjärtat verklig heder,
stolt gång, väl skuren frack, af guld och tofsar grann,
belefvenhet, rent språk, fint vett och skämda seder, —
se där Eglés kusin — och innan kort dess man.
Lägg till en månads tid, som tämligt långsam faller,
bestyr om vagnar, spann och kusk och kock och stat,
en våning, rik af guld, damaster och kristaller,
ett bröllopsbord, som tyngs af tretti silfverfat,
ett sällskap innanför af stjärnor och af solar,
på gatan stoj med bloss och vagnar, fler och fler;
lakejer, trängsel, spring, pack, som begapar er,
en elysé af ljus, en präst, två kullerstolar,
en brudsäng, — och Eglé är ren ej fröken mer.
Min pensel har ej färg att skildra, hvad de njöto,
de unga sälla två, som kärleken förent.
I fyra långa år var detta nöje rent,
och fyra långa år som fyra dar förflöto.
Två andra lefdes bort på föga olikt sätt
i det förnäma stoj, som omger folk af ätt.
Toalett och déjeuné uppfyllde förmiddagen.
104
