Karl Gustaf af Leopold
har tiden vingar här, men kryckor blott hos er.
I magren, vi ta hull; I gråten, och vi skratta.
Bland idel tidsfördrif gå alla edra fjät,
men alla våra dygn bland idel sysslor hvälfva.
Ert folk gör allt för er, vi göra allting själfva,
och det tar tiden bort för ledsnan, tro mig det.” —
“Din man är glad som du?” — “Rätt glad, jag det bekänne.
Han är, hvad sällan sker, i dag från hemmet skild.”
(Hon framsmög detta ord med rodnan på sitt änne.)
“Men min Eglé kan se hans lifligt sanna bild:
en gudson väntar lof att visa sig för henne.” —
Nu öppnades en dörr. Och likt en tempelsläkt
af hvita offerbarn kring altaret, som blossar,
framträdde, par för par, tre flickor och tre gossar,
med landets menlöshet i anleten och dräkt.
Eglé flög fram förtjust att dem i famnen trycka:
“Min Gud, Annett, till barn hvad änglatropp du har!” —
“Ni ser, om jag är säll,” gaf deras mor till svar.
“Jag gör hvad jag förmår att vara värd min lycka.
Jag är blott till, min vän, för dem och deras far.”
Eglé i detta lugn, så nytt för hennes hjärta,
förnötte än en dag och lärde älska det.
Hon såg blott lyckliga och glömde bort sin smärta.
Hvart sysslan drog Annett, hon följde hennes fjät,
fann ordning öfverallt och nyttan och behagen.
Ni skulle sett ett kök: hvar kopp som pärlan ren,
hvar panna blank och ny, som först ur marknan tagen,
ett visthus, öfverstfullt af allt, — i glas och sten,
i säck och lår, — allt ställdt, all afdelt efter slagen,
ett mjölkrum, kärl vid kärl, välluktande af en,
med sina hvita bord och gröna skydd mot dagen,
ett fullträngdt linneskåp, från golfvet opp till tak,
med allt hvad man till helg som hvardags nånsin brukar,
108
