Karl Gustaf af Leopold
Ja. På de massors tyngd, som af ert snille röras,
på dessa segrars glans, som hedra ert befäl,
på dessa flottors flykt, som drabbas och förstöras,
och dessa farors hot, som slutas — alltid väl,
Ers majestät bör tro, och tror med stora skäl,
att det ogörliga ändå till slut kan göras.
Men glömma er, min kung, det enda kan ej ske.
Så långt kan ödet själf ej tingens lag förbyta.
Nej, intet folk skall däraf skryta,
och intet tidehvarf exempel däraf ge.
Den lager, Cæsar gick att bryta,
ännu på Latiens grus vi ofördunklad se,
i trots af tidens natt och af barbarerne,
som delt och härjat jordens yta.
En prins förgätas kan, som slås, — ej en, som slår,
som vet i segerns glans att krigets motgång vända.
Den Gustaf glömma kan, se, honom bör det hända
att glömma åskan, då hon går,
och dagen, då dess lågor blända!
Katrina denna stund, kanhända, ville det.
Med all förtjänstens rätt till tronens majestät,
af hundra lagrar höljd, och värd att flera bära,
hon utan delning njöt monarkers högsta ära,
hon vore ensam stor förutan er ännu,
regenters, krigares och stiftares exempel;
men Gustaf kom i minnets tempel,
och sade höfligt: “plats, min fru!”
⁎
114
