Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs

Till Fru Weltzin



TILL FRU WELTZIN.

Vid fru Westbergs likkista.

Du, som vänners efterdöme blifvit,
trösterska af deras sista dar,
som tar vid, när världen öfvergifvit,
och i plågans sällskap stannar kvar!

Du, som ej blott vän i glädjens tider,
vid martyrens bädd förblef det än,
kämpade med henne hennes strider
och höll räkning med förgängelsen!

Lämna nu den förlåt, stängd för dagen,
där ditt sinnesmod lagt af sitt prof, —
ryslig gräns, ännu i lifvet dragen
mellan lifvets värld och grafvens rof!

Icke mer af månars flykt förgäten,
skall du där, från ljus och hvila skild,
sitta lyssnande till smärtans läten
och med ögat fäst på dödens bild.

Ej med känslor, som i själen blöda
under långa plågotimmars lopp,
låna mer en tröttad arm att stöda
hennes kvalda, sammanböjda kropp.

Ej med häpnad hvar minut af dagen
fråga dig, om det är hon, du ser,
och i de förstörda anletsdragen
fåfängt, fåfängt söka henne mer.


115