Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs

Predikaren


Låt ingen fördoms makt och ingen dåres truga
det bifall af din mun, du dygden borde ge;
för mänsklig ordning dock, för hvilken allt bör ske,
 inför den höga dåren buga,
men djupt, så djupt, min son, att han ej ser dig le.

Mot smädarns rop likväl din själ, ditt öra härda,
 din stolthet med rättvisan säm.
Man är ej tom på dygd, för det man är förnäm.
Jag har förnäma känt, och känt dem vördnadsvärda.
De hafva fel, min son, dem har hvart dödligt bröst,
men mången dygd jämväl, som saknats hos de ringa.
Och oftast var det hat, som höjt mot dem sin röst,
blott hatet mot de band, som folkförförarn tvinga.

Är mänskan skapad mer för dygder eller brott?
 Hvad bör hon: älskas, hatas mera?
 Uppriktigt svaradt: intetdera,
 men tjänas och beklagas blott.
Gör det. Och har din själ nog ljus, nog styrka fått,
har gifvarn af ditt lif täckts gåfvor dig förläna
att tjäna fosterland, förnuft och mänsklighet,
uppoffra dig för dem och nämn ej tacksamhet. —
Min son, att mänsklighet, förnuftet, staten tjäna
och njuta ej blott lugn, men rättvisa därför,
är mer än på en gång en dödlig fordra bör.

Tre stora ord, min son, vår samhällslära pryda:
 Upplysning, Frihet, Mänskorätt.
Om himlen unnar dig förstå hvad de betyda,
förklara dem en dag för mänskors usla ätt.
 Har man ännu förstått dem rätt?
Hvad skiljer detta blod, som nu Europa färgar,
från fanatismens bål och despotismens band?

119