Predikaren
Den frukt är dubbelt ljuf, som egna grenar bära.
och hvilan dubbelt säll skall låta finna sig
i skuggan af ett träd, som ger den blott åt dig.
Vill du af vänners tro dig nånsin lycklig kalla,
haf den förtjänst, min son, som gör dig värd en vän.
Ditt hjärta, än så fromt, blir alltid utom den
en penning utan halt, som fåfängt bjuds åt alla.
och hvarför du med skäl får ingenting igen.
Behåll ditt lugn, min son, förakta dem, som skända.
Ditt namn sitt värde har, om de ej glömma dig.
Så långt som dagen går att sina strålar tända,
från morgonrodnans port, till där han badar sig, ―
hvad ser han? All förtjänst mot mörkrets barn i krig.
Sök dagligt mer förtjänt af deras ilska blifva.
Mot deras sträckta gadd sätt fram en häl af stål.
Stick etterblåsan opp med skämtets fina nål,
och le med mildt behag vid ropen, som de gifva;
det är en lindrig hämnd, som kristendomen tål.
Sätt, förr än år och trötthet tvinga,
ett syfte för ditt lopp, en gräns för ditt begär.
En tidig njutning af det ringa
är bättre än en flykt, som utan hvila är.
Betrakta dårens lott, hvars sista dar försvinna
i nya trängtningar och ej än fyllda hopp.
Så steg i vildens bröst en dag begäret opp
att horisontens gränser hinna,
som, alltid lika stor, vek undan för hans lopp.
Fly stojet. Rodna ej att undan världen gömmas.
Mot hennes spotska blick förnuftets mognad ställ.
