Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


Än pyramidens fot af Nilens urna sköljes,
men du förtiger den, hvars aska där fördöljes,
och gömmer hans beröm i glömda teckens skrift,
förborgar i dess grus Palmiras kungars minne
och sluter Fornjots ätt och tidhvarf evigt inne
 i en och samma grift.

Hvad var det glömda folk som, tidens början nära,
i språkgrund, hjältars namn och tro och gudalära
kanhända obekant af jorden ärfves än?
Är det ert forna ljus, försvunne atlantider,
hvars kunskaps första sken, hos alla folk och tider,
 den vise får igen?

I katakombers hvalf säg mig hvad skuggor vistas,
hvad obekanta ord på glömda vårdar ristas,
hvad släkten hvila där från Latiens barndomstid,
förrn Rom, till segrar födt och drottningen af städer,
steg opp utur de djup, som höljde hennes fäder,
 att störa jordens frid.

Ehvad er tid och ätt, er makt och ära varit,
den lott som väntar oss har ren ert namn förfarit:
knappt finns af er en graf med stenad mossa krönt.
I hvilen där i lugn, af Tystnaden betäckte,
tills, blandade med er, vår storhet, rum och släkte
 en lika glömska rönt.

En tid af nästa folk skall ock vårt tidhvarf nämnas,
af deras eftervärld åt forskarn öfverlämnas,
snart, ovisst och förställdt, med gissning tecknas af,
en stund sitt minnes skymt i sagor än bevara,
men sist, i tystnad dränkt, vår ålders hågkomst vara
 så okänd som vår graf.


132