Ur Dagens Stunder
Men om i synlig bild hans boning kunde röjas,
så är det denna krets, där tankarna som höjas
se grunden af den tron han i naturen lagt,
ej hennes dolda spets, den okändt ljus betäcker,
men blott det lägsta steg, som af dess trappa räcker
till våra himlars trakt.
Ett norrsken, som sin fart kring deras öcknar leder,
sin fläktande tapet för hennes fötter breder.
Af strålar sammanväfd, en genomskinlig sky,
som lik en vågig eld i mörkrets tomhet bäfvar,
med färgors obestånd i lätta flammor sväfvar,
som tändas, skifta, fly.
Än som en vidsträckt ring de härma regnets båga,
än nedergångens glans, än morgonrodnans låga,
än mötas i en krets och tända solar opp;
än som ett nät af guld de stjärnorna betäcka,
än strida, skiljas åt och om hvarannan räcka,
med tusen skiftens lopp.
Så förr på grekers fält de unga hjältar stridde
och i den täflans lopp, som deras flockar spridde,
med gyllne vagnars fart kring banan trängdes fram;
så strör den lätta snö, från polens fjällar rifven,
af vinterstormens makt kring nordens ishaf drifven,
sin yrnings hvita damm.
Snart för ett stilla ljus det lätta sken försvinner,
liksom ur skogens vård i höjden månan hinner
bland genomlysta moln, som öppnas kring dess klot.
I rymden, där hans makt en härmad dagning målar,
ett fält af mörk safir, betäckt af nya strålar,
hans intåg tar emot.
