Johan Gabriel Oxenstierna
Än med det lånta ljus, hans rundnings fyllnad tänder,
han under trädens skjul en mattad klarhet sänder,
som villas i sitt lopp och mellan löfvet dör;
än hennes fria sken, där skuggor dem ej bryta,
som en försilfrad duk på vattnens speglar flyta,
dem ingen ilning rör.
Men fåfängt vid hans bloss min åsyn kusten följer.
Dess längd mig undanflyr och sig i skymning döljer
mot moln, som hvila sig på strandens hvita berg,
i utsikt, längd och rum, där allt om visshet felar,
det hela röjes blott, men blandar sina delar
i svag och lika färg.
Kring sjöar, haf och berg och fält och hedars öcken,
bland ljus och skuggors strid och bleka dimmors töcken
allt höjes rysligt stort med obekanta drag:
min syn, som öfverallt af villor stängs och motas,
i en förställd natur med falska bilder hotas
vid en förförisk dag.
Hon fåfängt lyses opp. Det sken sig maktlöst höjer
ej lifvar hennes bild, ej dagens målning röjer,
en hvithet jämn och kall hans skiften öfverdrar.
Så, när i dödens famn man ser en skönhet härjad,
af alla blommors glans, hvarmed dess hy var färgad,
är liljan ensam kvar.
Sin makt vid månans ljus en hemlig oro sträcker
och tankans strödda kraft och hjärtats känsla väcker,
som, enslig, öm och djup, församlas på en gång.
Han hör ej glädjens ljud sin stillhetstimmar störa,
och kärlek blott och sorg till vittne honom göra
af deras blyga sång.
138
