Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


Hvem väpnar riddarns arm? En bortförd skönhets fara
begär hans tapperhet att oskulden försvara.
Hvem rustar sig mot den, som under nattens ro
mot ämnet af sitt hat i lönnväg sluten inne,
begär af mörkrets hjälp den hämnd hans fega sinne
 ej dagen torts förtro?

Hvem är den niding där, som går i skuggans häpnad
att vänta i försåt, med röfvarns järn beväpnad,
på resans dunkla väg en hjälplös vandringsman?
Med hvad hans flit förvärft han till sin bonings sköte
gick, lycklig, kärleken och sällheten i möte, —
 och dödens möte fann.

Ren väntades han där i famnen af sin maka,
ren kring en vaktad eld hans barn med längtan vaka
emot den stund, som skall ge dem en far igen.
Olycklige! ännu må hoppet eder lätta!
I morgon eder gråt skall på hans sköte tvätta
 hans blod, som röker än.

Hvem är som, irrande kring rysligt störda grafvar,
besvärjelsernas bud mot mörkrets andar stafvar
för en beseglad skatt, som tillhör deras våld?
som om sin framtids svar med trolljud skuggan väckte? —
den framtid, himlens nåd af ömkan för vårt släkte
 befallt att vara dold.

Så natten häpnadsfull sitt genljud gaf tillbaka,
när vid Medeas rop, som Traciens klippor skaka,
den tredubbla Hekat igenom mörkren tjöt;
så bäfvade dess lugn i ålderdomens tider
vid ropen ur den skog, som gallernas druider
 i nattens boning slöt.


140