Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


Från grafven, till hvars gräns de henne följe göra,
han böd dem i sin famn på nytt tillbakaföra
ett återkalladt, barn, som får igen sitt arf
och i sin fosterbygd, bland sina forna vänner,
uti sin nya glans med sällhet återkänner
 sitt första tidehvarf.

Likså den mörka våg, som, spridd med kärrets bäckar,
i grumlet af dess dy sitt ursprungs hvithet fläckar,
likväl har uppgått klar ur källans ljusa sköt.
När hon från gyttjan skils, med den hon var förenad,
hon synes som hon är, och gjutes lika renad,
 som hon ur ådran flöt.

Ja, mänskan skall på nytt sitt väsens höghet lära,
när i en ombytt värld, sitt ursprung åter nära,
hon når den evighet, som tidens ställe tar.
Låt döden strö dess stoft: hon kan ej mera mista.
Han vördar i sitt slag gudomlighetens gnista,
 som stoftets anda var.

Det är då evigt ej som ömheten skall lida!
Hon lämnar sorgen kvar på denna grafvens sida
och på den andra möts af sällheten igen.
Af jordens känslor allt med jorden själf försvinner,
och i en annan värld hon af dem alla finner
 allena kärleken.

Så för min saknads syn sig hoppets taflor bilda.
Jag gjuter tårar än, men lindrade och milda,
när månan på en gång af moln är öfvertäckt,
och natten, oförstörd att på sin tron regera,
med inga strålars makt det välde delar mera,
 som hon kring jorden sträckt.


144