Johan Gabriel Oxenstierna
Än deras spådoms röst vidskepligheten tvingar,
än flyttar deras dikt på önskningarnas vingar
vår förekomna håg till målet af sin fröjd;
än strålar lyckans tron förklarad i det höga,
af nödens dunkla blick och glädjens ljusa öga
med lika längtan röjd.
Än kärleken dem ser, med nöjets myrten krönta,
sin dyrkan ta emot, och sina offer lönta,
än i en rymd, dit själf ej diktens fart kan nå,
de flyga yrande, natur och rum förvilda,
ge nya väsen lif och andra himlar bilda,
där andra stjärnor gå.
Så för vår häpenhet de villans taflor sträcka,
förstöra sömnens lugn och själens svaghet gäcka,
som under deras lek dock känner sig igen.
Förgäfves tankan kväfs och sinnets verkning döfvas;
när hjärtat glömmer sig, när våra ögon söfvas,
begäret vakar än.
Du fåfängt sökta frid, dit oron icke hinner!
Månn intet tillstånd gifs, där människan dig finner?
Månn åt dess usla lif du aldrig unnad är?
Hvar dag med nytt besvär dess känslas ömhet retar;
och när hon sist din tröst i hvilans armar letar,
du saknas äfven där!
Men knappt i nattens sång jag hennes målning lyktar,
förrän hon oförmärkt ur jordens åsyn flyktar,
af mörkrets härar följd, till glömskans tysta strand.
Ren tecknas solens väg af morgonrodnans händer,
som öppnar österns port och med sin fackla tänder
den första grynings rand.
146