Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/153

Den här sidan har korrekturlästs

Disa


ha delat sina härnadsrof
och druckit rus ur slagna skallar;
i denna sal, från hvalf förbytt,
hur troll och jättar fordom sutit
och genom tornets gluggar skjutit
utur det förmak ni beprydt;
hur den salong, där skenet faller
från kronors glittrande kristaller,
förr inom detta vikingslott
utaf en spiseld lystes blott,
som sprakade bland svarta galler,
när kämpen, vid ett torrvedsbloss,
med porsöl, som i hornet jäste,
en saga på sin träbänk läste,
där Voltaire läses nu af oss
uti en divans famn, som kröker
sin bädd, af gyllne dynor rik,
kring bord, på hvilkas mosaik
ur Sevens koppar Sulang röker:
när för min åsyn oförtänkt
en gudom, som man Fröja målar,
från takets höjd till golfvet sänkt,
steg neder på en bädd af strålar.
“Du,” sade hon med vänligt tal,
“som dina nöjens ädla val
med häfdens forskningar bereder;
som åldrade bedrifters heder
ej mindre än förgätna brott
med lika flit i ljuset leder:
till dig, uti sitt forna slott,
du ser en drottning stiga neder.
Jag var min samtids kärlek värd,
bland dess välgörare var mäten,
jag njöt förtjänta offers gärd

149