Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/154

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


och tog mitt rum bland gudars säten,
men hos en lättsint eftervärld
är löjlig eller ock förgäten.
Långt från att hos hans vrånga ätt
min resa och mitt tänkesätt
en värdig hågkomst skulle finna,
jag som en fabel än förglöms,
än i min dräkt och afsikt döms
som endast en behagsjuk kvinna.
Emot den hårdhet hämna mig,
som orättvist mitt namn förtryckte:
till riddare för Disas rykte
hon nedsteg själf att utse dig.”

“O drottning,” sade jag förvånad,
“hvad vitsord kan jag ge ditt namn,
hvars hågkomst, för mitt tidhvarf plånad,
begrafs i tjuge seklers famn?
Hvad runor, högar eller grifter
förvara än de glömda skrifter,
som åt din häfdatecknare
om dina åldrade bedrifter
allena kunde kunskap ge?”
“Jag,” svarade hon, “i din möda
skall själf din omsorg understöda.
Du vet det närmsta kabinett,
med soffor och fåtöljer klädt,
som stundom er till läsning tjänar
och stundom sig på vänligt sätt
till middagssömnens fristad länar,
dess fordom järnbeslagna mur,
som Masrelier för eder målar,
och där tapetens silke prålar
bland Kinas blommor, färg och djur,

150