Disa
befästes förr mot dagens strålar
och var min egen jungfrubur.
I detta rum, af mig bevarad,
min krönika du finna skall
för dig på bordet uppenbarad,
i murens djup tills nu förvarad
mot tidehvarfvens olycksfall.
Där skall min lefnad bli förklarad.
Men innan du för världen gått
att mina häfders frejd bevisa,
bär dem, med hälsningen från Disa,
till arfvingen af hennes slott.
Vald, sanningen att vitsord bära,
dess kunskap ej för världen göm,
och minns, om hennes vitsord öm:
näst efter dygdens egen ära,
är den att tolka dess beröm.”
Här, inom strålars förlåt tagen,
försvann hon under dessa ord.
Men af dess löften obedragen,
fann jag på kabinettets bord
för mig en handskrift lagd i dagen
om Disas öden i vår nord,
på kröniksrim tillsammans dragen.
Jag går att sprida dessa blad
med tidningar kring alla länder,
men nu förut, som Disa bad,
till Vengarns fru kopian sänder,
i ord för ord och rad från rad.
★
Sic incipit, till punkt och pricka:
I Sverige var en gång en drott,
