Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


i gyllne skålar blodet flöt.
Oraklet hördes ändtlig svara,
men, efter vanan, mörkt och torrt:
“Ditt folk, o Sigtrud! är i fara
att ödeläggas innan kort;
och du kan blott en hälft bevara,
om du tar andra hälften bort.”

“Ja,” ropar drotten, “jag vill lyda
hvad himlen bjuder om mitt folk!
Men upplys mig, du gudars tolk,
hvad deras mörka tal betyda.
Ty när från dödlighetens syn
de sig i heligt töcken skilja,
ditt öga tränger genom skyn
och skådar ensamt deras vilja.”
“O drott, till jorden nederfall,”
var prästens svar, “och icke klandra!
Ditt halfva folk du slakta skall,
att spara födan för de andra.
Af offrens inälfvor jag ser,
att himmelen likväl dig ger
ett medel öfrigt till försoning,
om för det folk, som döms att dö,
till dig en ung och fager mö
med förbön kommer om försköning.
Men hon får till ditt hemvist då
ej åka, rida eller gå,
och hvarken komma, det är saken,
när dagen sluts, när han skall gry,
i månans nedan eller ny,
och icke klädd och icke naken.
Och om i val af färdningssätt
och dräkt och tid hon råkar fela,

154