Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


ha måst hos henne förefalla,
när från sin slutna jungfrubur
halfnaken på en öppen cour
hon skulle visa sig för alla,
emellan skämtets oförrätt,
glasögonen utaf matroner
och ungersvennernas lornjett
och alla kungliga personer,
så bör man ändtligen förstå
att, huru långt man ock må gå
uti koketteriets lära,
skall sådan dristighet ändå
oändeligen kosta på
en flicka, som har någon ära,
och att, när hon likväl förmått
till sådant våld sin känsla bringa,
så är det själfva dygden blott,
som kan en sådan seger tvinga.
Och sägen ändtlig själfva, ni,
förfäkterskor af ärbarheten,
hvad nytta hade mänskligheten
väl haft af all er modesti?
När offrets dag var redan nära
och Sigtrud svor, gudaktigt rädd,
att om ej någon jungfru, klädd
som gudasvaren det begära,
till honom kom att förbön bära,
så skulle domen fyllas opp
förutan skonsmål eller hopp.
Hvad? om i fosterlandets fara
man fordrar, att hvar medborgsman
skall offra allt att sig försvara
och draga svärden för hvarann,
skall då, när järnen redan måtta

158