Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs

Disa


jag redan hörde ryktet prisa
ur lugnet af din fosterbygd!
Men inom samma bonings skygd
tro ej att kunna mer försvinna.
Ehvar din ära döljer sig,
kan du ej mer en fristad finna,
dit ej hvart hjärta följde dig:
tag mot af kärleken och mig
det pris du vägrar som gudinna.
En lycklig drott, ett tröstadt land,
dem du tillika räddat båda,
ej kunna mer i Disas hand
en annan lön än spiran skåda.
Gif åt mitt folk till hägn i dag
din mildhet, vishet och behag.
Hvad kan det till sin sällhet mera
af himmelen väl taga mot?
Du bad för dem vid tronens fot,
du uppgår dit att dem regera.”

Med detta tal, emot sin brud
på trappan Sigtrud stiger neder,
sin mantels kronbeströdda skrud
kring hennes axlar vänligt breder
och mellan tusen glädjeljud
till kungasätet henne leder.
Där strax vid nästa morgonen
de förste statens ämbetsmän
och sedan alla slags personer,
i långsamt släp af processioner,
lyckönskade förlofningen
med tröttande gratulationer.
Med allmän fröjd i stad och hof
allt fylldes opp af Disas lof.

11. — Nationallitteratur. 5.167