Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


Med detta slutas de legender
om Disas märkliga bedrift,
af dem hon denna trogna skrift
igenom mig er öfversänder,
glad i sin återkomst ännu
att efter tjuge sekler skåda,
hur makten att om hjärtan råda
beständigt tillhör Vengarns fru.
I ärans glans och ungdomsvåren
som drottning hon befallte där;
ni endast undersåte är
och redan lutande med åren.
Men fast till er med Disas slott
ej spiran följt, den hon förvärfvat,
med henne ni gemensamt fått
likväl den lyckligare lott,
inom de boningar ni ärfvat
att älskas och att göra godt,
den lott, så sällan mänskan ägnad,
att, ostörd, inom samma bygd
få öfva alla åldrars dygd
och njuta alla åldrars fägnad.
Må där, i himlens hägnande,
bland ädelmod, välgörande,
och snillets ro och trogna vänner,
det nöje länge bli er tröst,
som ensamt ingen ändring känner
af lifvets sommar eller höst.
Hur nära han till målet lider,
är dock den vise lika säll.
Förtjänsten räknar inga tider,
och dygdens dag har ingen kväll.


⁎              ⁎


170