Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs


PASSIONERNA.

Förste sången.

Från ditt sköte, Natur, lät i eteriska vågor
strömma öfver min sång behag och rörande skönhet,
strömma förtjusning! Dig, ack dig, odödliga, milda,
alltupplifvande, dig, natur, min bäfvande harpa
stämmes. Tyst omkring mig sväfva, Ossians ande!

Mäktig är du, natur, o alla varelsers fullhet!
Mäktig är du. Och kraft, och kraft af evighet, strömmar
från ditt inre, outgrundliga lif. I ditt hela
oomfamneligt utsträckt, stor, harmonisk, oändlig;
i ditt stoft obegriplig; källa af smärta och vällust,
källa af ljus, af själ; på den höga, eviga himlen
strålande, nådfull; lif i solen och fägring i blomman;
skönhet i allt, i allt, men gudom och under i mänskan!

Människan — ack, naturens afbild, helgedom, tempel!
Djupt i dess väsen outgrundelig lefver naturen,
lefver och verkar i känslan. Hemlighet, hemlighet! Känslan?
Väsende, kraft, hvad är du? Gud förborgad i stoftet,
Gud inom oss. O djup! Från henne flöda begären,
flöda elände, storhet; flöda kval och förtjusning.

Andre sången.

Som i dig, o Natur, en enda rådande allkraft
oupphörligt skapar och oupphörligt förstörer,

175