Passionerna
frö till himmelska dygder! — i den harmoniska, fina,
eldiga mänskan. Ack, men ack, du flyr mina djärfva,
bäfvande blickar, Natur, för tanken flyr och försvinner och
höljer dig djupt i ditt heliga, ogenomträngliga mörker.
Snille? Ja. Och frö till dygder, till hjälten, till skalden?
Ja. Naturen är allt i tingens organer, fast ofta
outgrundeligt huru. Elden och spänningen i den
äregiriges själ, upplyfter den, gör att han älskar
frihet och höjder, svåra, förvånande bragder och faror,
häftiga, häftiga nöjen. O, däremot känsloöm, ljufsint,
vandrar i stilla dälder vällustens vän och förtjusning,
andas, och ler åt rosen och söker, söker herdinnan och
skuggan. — Evigt skapande! I förening och bildning
lefver du, känner och verkar. Hvarje stoft genom dig har
kraft, har lif. Men kraft och lif i stoftet är intet
för det dödliga ögat. I förening och bildning,
där först yttra de sig: den högstes under och styrka.
Fjärde sången.
Analogi! Sublima, strålande sanningens Iris,
som hon utskickar vidt i naturens okända riken,
analogi, du ser det, ropar det högt för den vise.
Känslan i människostoftet är allt — är, namngifven, tanke:
härskande heter passion — passion! O ängel, o vilddjur,
jordens glädje och jordens styggelse ; ljuf som sefiren;
rasande, ljungande. Stiger hög och ädel till himlen;
störtar sig djupt i afgrundar; fridsam, mild och gudomlig,
gläder i Antonins spira, gläder och lyckliggör jorden;
i tyrannens cerberiska bröst förhärjelse, jämmer,
ve oss, skulle föröda jorden och människan — om ej
om ej du, Harmoni, om ej din eviga jämvikt
uppehöllt allt. Och ej af oändligt vimlande krafter —
