Thomas Thorild
krafter, som, utom dig, i död, förvirring och kaos,
ack, i evighet skulle hvarannan förstörande rasa —
gjorde ett verksamt Helt i världen och människosjälen.
Lif och ljus, harmoni, omätligt utbredda vishet,
lefvande skönhet, Guds förstånd, som härskar i allting!
O, genom dig är striden, är döden ett villkor för lifvet;
åskviggen, stormen godhet; förföljelsen, hatet på jorden
verksamhetsgrunden för tusende, tusende ädlare krafter.
Allt genom dig, gudomliga, allt är varelse, skönhet:
skönhet i världen, i sederna; segrande skönhet i snillet.
Dygden själf är af dig. O stråla! ljusfulla sanning:
kraft och harmoni förklara hela naturen.
Femte sången.
Kraften är tingens lif, den Eviges, Eviges väsen;
harmonien är skönhet och väl i vida naturen;
bägges förening är Gud, som lifvar snillen och hjältar,
spänner stoftets förmåga till stora, härskande dygder.
Kraft utan harmoni är strid, är fasa och jämmer;
harmoni utan kraft är god och oprisad vanmakt,
medelmåttans oädla lugn; men bägges förening
uttryck af Gud. I er, o höga, mäktiga själar,
er, odödlige, snillen och hjältar, gudomens lågor —
o han lefver i edra sinnen. Utgjuter stoftet
vidt till tusendes väl, till världars sällhet och ära!
Sådan var du, o Ossian, — lyft mig, himmelska rysning! —
Ossian, skaldernas konung, för hvilken naturen står hörsam,
ack, för hvilken Homerus försvinner och Voltaire är intet,
Milton spänner sin flykt och svindlar och hinner dig icke.
Hvem kan följa dig, skald? Från stjärnorna klingar din harpa
med de odödligas ack! tillbaka. Häpnande tystnar
178
