Passionerna
världstoftens vegeterande, evigt hvälfvande kraft! O alljufve, gode,
själens hänryckning, salighet, lif, harmoni, kärlek,
utgjut skönhet och väl, naturens fader, ifrån dig!
Skönhet? Skönhet och väl? Ja, i sitt förhållande, hänfördt,
efter det fattande sinnets rum, förmåga och daning.
Masken i gruset, människan, hjälten, den vise, serafen,
hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet
och af smärta och ve… För hvilken af dessa är världen?
För mig! för mig! för mig! ropas i hela naturen.
O kreaturliga blindhet! Stoftets själfviska vanmakt!
Segrande människodumhet! Du ler, o vise! Och du, du.
alltingnjutande Gud, du ler — och upplifvar dåren.
Hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet,
är i sitt stoft Gud, så till sig hänförer allting,
skapar omkring sig en värld, en egen ordning af tingen,
egen ordning af godt och fullkomligt, af stigande skönhet
för dess skimrande flyende varelse. Verkar och skapar
efter sin fattnings punkt, sitt själf, sitt kännande sinnes
lif och njutning och väl. Oändeliga harmonier!
En är den eviga, sanna: Guds — den stora, det helas,
eller den vises. — O, så människan skapar omkring sig
ve och förtjusning. Vidt kring jordens omätliga sträckning
se, huru tallöst vimla de sällhetsökande stoften;
vimla, strida, förenas; ur det harmoniska, ljufva,
tillskapa dygder — ur det förstörande, stridande, laster;
delens gränsning och vanmakt med sitt väsendes höghet
blandande. Lejonets ädla, mäktiga grymhet förbannas;
hjältens firas, beundras, dyrkas i eviga släkter.
Tusende: detta är godt! och andre tusende: detta!
ropa. Famlande kreatur, evigt fjättradt vid själfvet,
kväfdt i ditt stoft! O nej, gudomligt, underfullt i det.
